För ett litet tag sedan fick en ny vän sorg i sitt hjärta. Hennes kompis sedan många många år flög över till den andra sidan där inget ont finns. Sorgen att stå utan en befjädrad vän är hemsk.
I samma veva fanns det en liten gråboll som behövde ett nytt hem. Snacka om ödets finger! Sagt och gjort, jag förmedlade kontakten och nu har gråbollen flyttat. Hon är redan älskad av nya matte och de tu försöker lära känna varandra.
I många år har vi fått spott och spe från fågelfolk att vi "fått" så många gojor. Ja, merparten här är omplaceringsfåglar. Men dessa som spottar och har sig är inte beredda på att lägga någon som helst tid eller engagemang i en fågel som vandrat. De ser bara att det handla om XXXX antal kr som vi "fått". Alla dumma beteenden, alla bett, allt skrik, allt jobb med att hitta partner - den delen har ingen av dem velat ha! Ändå kommer den berömda avundsjukan in. Ta till exempel min älskade Olivia (den gulkindade amasonen i loggan), INGEN ville ha henne. "Nacka eländet" fick jag höra. Men Olivia hon flög RAKT in i mitt hjärta och har bott där i fyra år nu.
Därför är jag idag glad åt att det finns hem som inte bryr sig om en goja är naken eller har konstigheter för sig. Jag är glad åt att det finns hem som orkar och vill ta hand om fåglar som riskerar att vandra hela sitt liv.
TACK till alla er som tagit emot fåglar jag hjälpt till att omplacera.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag uppskattar enormt det arbete du lägger ner på att placera om fåglar eller behålla dom själv. Jag har också bara en massa omplaceringar men de är ju så små så det är inte så mycket jobb med dom. Det som är synd är att jag inte vet hur gamla de är ibland.
SvaraRaderaDet är inte alltid jag heller vet hur gamla de är. Vissa kommer från fjärde eller femte hem till oss och alla har haft i 5-10 år...
SvaraRaderaDjuren har inte valt att bli vandringspokaler - de behöver kärlek och omvårdnad oavsett hur gamla de är. Fortsätt öppna hemmet för oönskade fåglar!