Min docka :(

I mars dog min älskade Olivia i min famn. Kl 10 på förmiddagen började jag se att hon inte var sig själv - kl 17 dog hon i mina armar. Som jag grät denna dag!! Jag jagade Cecilia, Marianne och Gunnel för allt vad tygen höll men det var förgäves. När det händer så plötsligt är det väldigt lite även de bästa av de bästa kan göra. En obduktion visade att det var en infektion. Olivia hade nog inte levt så länge till ändå för hon hade njursvikt. Jacko kallade oavbrutet på henne i flera dagar men har nu accepterat förlusten av sin kära. Cat kände av min sorg och vägrade äta vilket innebar att jag fick lägga mina sista ansträngningar på att mata henne med välling tills hon kom igång igen av sig själv. Tänk så mkt vi kan påverka våra djur!! Det var även lite chockerande att det var just Cat som reagerade på mig och inte Kimi (som jag själv anser stå mig närmare).

Truls fortsätter att fördärvar vårt hem ;) Han börjar bli en stöddig sak med mkt tydlig rottweilerkropp utan de bruna teckningarna. Han fäste sig genast vid min yngste systerson och vägrar släppa honom för en sekund <3. Den store systersonen ääääälskar Ruffe. Pratar man med honom i telefon säger han hej och sen "RuffRuff" - dvs skit i moster - jag vill veta hur Ruffe mår <3. När vi besöker dem pekar han på oss och säger "RuffRuff" - dvs varför är inte Ruffe med?

Tritonkakaduan Albin har flugit till de sälla markerna. Konstigt att hon orkat leva så här långt med tanke på hennes bagage... Filip lämnade in i vintras när det var som kallast och han lekte i snön (dumt av en så gammal man att göra det...) Han dog lycklig iaf - han älskade att leka i snön!

I går släppte vi ihop enögda Bettan och Fritte. Det gick jättebra! Bettan hoppade fram till Fritte med en gång och började plocka spolar i nacken <3. Nu har vi öppnat upp mellan deras burar så de har ganska stort utrymme. Känns faktiskt skönt att inte fylla på med nya par utan öppna upp och ge större burar åt de som är kvar.

Emil och Diana fick två ungar i år - den yngste betedde sig konstigt redan från början och dog en vecka gammal. Den äldsta växer och frodas :D Husse har ju fått hjälpa till och mata i år och klarat det galant!
Lilla Grå och Wakie söker ännu efter sina nya hem...och Pys dog dagen innan Olivia.

Det enda måste som finns här i livet är att dö. Det är det enda vi inte kan undvika - allt annat är bör/önskar/vill/behöver och vi kan välja att undvika dem eller göra det bästa av situationen.

Tiden går

Ojdå, vad tiden går...

Här har hänt en del (som vanligt).

I somras la vitbukarna fyra ägg som honan ruvade så fint...ända tills de skulle kläckas. Hon övergav ungarna när de var på väg ut ur äggen så fyra ungar låg där halvt ut ur äggen...döda. :(

Så fick de vila ngr veckor och vi gjorde holken redo med nytt bomaterial. Ytterligare fyra ägg lades och när det var ngr dagar kvar såg vi liv i två av äggen iaf. Insåg att honan lämnat äggen IGEN och tog in de två "levande" och la i kläckaren. Tyvärr hade hon redan lämnat dem för länge för de dog i äggen. Nästa sommar får hon behålla ett ägg och öva på och så tar vi in resten.

Pippi-Liten och Heike la ÄNTLIGEN två befruktade ägg! Den minste såg lite klen ut så den tog vi in och handmatade. Det blev en söt hona som går under arbetsnamnet "Lilla Grå". Lilla Grå har enormt mkt "jag" och liknar båda sina föräldrar på det sättet.

Även Gudrun och Pyret lyckades få till det i år!

Men de övergav ungen andra dagen så då fick "Pys" flytta in och få välling. Pys har också enormt mkt "jag" och räds inte att använda sin näbb när det inte passar. Pys härmar våra aror och säger "Heeeej", "Haaallllåååååå", "Gottigottgottgott", "Pusspusspuss" etc. En individ som suger tag om hjärtat omgående!

Emil och Diana lyckades få till ägg i år med men det blev bara en en unge. Eftersom hon kläcktes en sen söndag när vi spelade Wii fick hon namnet "Wakeboard Wii af Landön" men kallas Wakie ;) Som alla kakaduabebisar är hon en oerhört kelig och mysig fågel!

Ludde är sedan midsommar på de stora gröna vidderna :(

Några dagar senare hämtade vi hem Truls - en odåga till rottweiler-bordercollie-labrador!

Han har ärvt sin mammas förkärlek till skor och än så länge avverkat fem par för matte. Den ganska nyrenoverade hallen är ett minne blott - Truls tyckte det behövde göras om och har snart krafsat hål in till badrummet. Ytterdörren är sönderriven både på in- och utsida.

Ruffe hade lite svårt för den där svarta minisaken i början, han saknade sin storebror Ludde. Idag är de lika busiga och det är en fröjd att se Ruffe leka och busa med Truls på tomten.

Ägg??!!

Mitt i snö och kyla bestämmer sig Diana för att det är häcksäsong!

Kan det ha med att det är ljusare nu? Knäpphöna!

Hoppas nu bara hon klarar av att ruva trots kylan och hoppas att det blir varmare snart, helst i morgon.

Går det vägen är det bara att ta fram sked, välling och vattenkokaren om ca 28 dagar.

BAKSLAG!!

Inte 17 var det våren som var på gång i alla fall!

Har ni sett?! På hela vintern har vi väl kunnat räkna till 10 snöflingor och så poff dröslar det ner 15-18 cm snö bara så där.

Gojorna tittade försiktigt ut genom sina slussar på morgonen den 11 febr. Mozart som inte varit ute en vinter innan tittade upp på det vita taket och sa med sin allra mest darrande röst "gooo daaaa". Precis som "hjälp, vad är det där?"

Ludde halkade runt och Ruffe... han dök med stor glädje med nosen först och plogade över hela tomten.

Hormonerna stiger - är det vår?

Stackars lilla Goffie! Mille har fått hormonnivå "topp" nu och jagar livet ur stackars Goffie.

I vanliga fall brukar inte detta inträffa förrän i slutet av mars men tydligen har den ljumma vintern fått vårkänslorna på svall tidigt. I går var Goffie en röd goffinkakadua istället för vit. :( Ena vingen har fått ett bett, mest troligt har det tagit olyckligt i en blodpenna "bara" men vi vågar inte riskera något. Han har klättrat upp och parat sig så mkt med henne att vingpennorna är tuffsiga och fula. Goffie har fått flytta in i tv-rummet och få lite TLC. Mille får flyga tills Goffie mår bra igen sen åker hans vingpennor! För när han inte kan flyga är han inte lika tuff och kaxig längre. Då funkar det jättebra mellan dem. 

Tänk, Goffie är handmatad för 15 år sedan och det sitter i henne än! Hon högg på skeden med papegojvälling, hon ville klias och mysas med fast hon inte varit tamfågel inne på 5-7 år.

Nästa goja att hålla koll på är den lilla gultofshonan som är vår egen uppfödning. Hon är visserligen tuffare än de flesta men om Dampe får för sig ngt så ligger hon i lä.

Lille Kråke...

När jag kom ut och skulle mata arorna fanns det bara en ara i voljären. Det var Solara på pinnen - var 17 var Kråke då??
Han satt i holken och vinkade åt mig :)
Efter lite lock och pock fick han kläm på hur man tar sig ut.
Solara ville ha sitt lammkött i holken *asg* och var lite arg på mig när jag lockade ut honom.

Hoppas de två får till några ungar i vår!

Glädjen av att kunna hjälpa

För ett litet tag sedan fick en ny vän sorg i sitt hjärta. Hennes kompis sedan många många år flög över till den andra sidan där inget ont finns. Sorgen att stå utan en befjädrad vän är hemsk.
I samma veva fanns det en liten gråboll som behövde ett nytt hem. Snacka om ödets finger! Sagt och gjort, jag förmedlade kontakten och nu har gråbollen flyttat. Hon är redan älskad av nya matte och de tu försöker lära känna varandra.

I många år har vi fått spott och spe från fågelfolk att vi "fått" så många gojor. Ja, merparten här är omplaceringsfåglar. Men dessa som spottar och har sig är inte beredda på att lägga någon som helst tid eller engagemang i en fågel som vandrat. De ser bara att det handla om XXXX antal kr som vi "fått". Alla dumma beteenden, alla bett, allt skrik, allt jobb med att hitta partner - den delen har ingen av dem velat ha! Ändå kommer den berömda avundsjukan in. Ta till exempel min älskade Olivia (den gulkindade amasonen i loggan), INGEN ville ha henne. "Nacka eländet" fick jag höra. Men Olivia hon flög RAKT in i mitt hjärta och har bott där i fyra år nu.

Därför är jag idag glad åt att det finns hem som inte bryr sig om en goja är naken eller har konstigheter för sig. Jag är glad åt att det finns hem som orkar och vill ta hand om fåglar som riskerar att vandra hela sitt liv.
TACK till alla er som tagit emot fåglar jag hjälpt till att omplacera.